itsablogglife

Efter begravningen bagav vi oss till fots till någon resturang. När vi kom in där så möttes vi av leende människor och en massa mat, fikabröd, och alla sorters drickor. Alla trängde sig fram till borden och jag stod själv kvar och tänkte på hur sjukt allt var. Hur alla var. De satt och skrattade och hade det trevligt. Alla som tidigare hade suttit och grinat vid T's begravning satt nu och flinade och skämtade.
Jag förstod verkligen inte. T's mamma kom fram och drog ner mig vid hennes bord. Då kom tårarna igen. Jag jag bara satt där i hennes omfamning och grät. Efter ett tag kände jag hennes tårar droppa i mitt hår.
Då visste jag att det var okej. Okej att skratta, okej att le och vara som vanligt ett tag.
Vi satt så länge. Jag grät av saknaden av min bästa vän, och hon grät, över saknaden av sin dotter.
Vi lyckades hitta varandra där någonstans i all sorg.