"Soulmates never die" is it true.
"Soulmates never die."
Jag läste det idag. Först så tänkte jag att den som skrev det, inte vet någonting.
Det spelar ingen roll hur nära man är. Hur mycket man älskar, eller saknar någon.
Det spelar ingen roll hur mycket jag än skriker, eller hur mycket jag gråter.
Men sedan tänkte jag efter, och jag tror att Tea finns kvar hos mig, så länge jag låter henne vara delaktig i mitt liv. Så länge jag tänker och så länge jag älskar henne, så måste hon finnas kvar hos mig.
Det måste ju vara så, visst?
Och nu vet jag att det är sant, att soulmates, själavänner, faktiskt inte dör.
För om man har den kopplingen tillsammans, själakopplingen, så kan man ta sig igenom vadsomhelst, det måste vara så, annars skulle det inte heta soulmate.
Tea är min soulmate, och hon har alltid varit det. Så ska det alltid vara.
Hon ska finnas hos mig i varje andetag.
Jag har lovat att kämpa, men idag är jag trött. Så jävla trött.
Hur mycket jag än försöker så kommer tårarna alltid ikapp. Hjärtat blöder, stor klump i halsen och det svider i solarplexus. Jag kan verkligen inte förklara hur dåligt jag mår just nu.
Jag är verkligen helt söndergråten, och paniken tar liksom över mig.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till längre. Om jag inte får hålla om Tea snart så spricker jag. Exploderar.
Pang. Bom. Slut?
itsablogglife
Nej, nej, nej var sorgligt med allt det här. beklagar :(
Here we go again .. :) jag kommenterar så gärna! för jag blir alldeles tårögd när du skriver tillbaka! vilken jobbig skit-dag det verkar va :( det kommer säkert komma många sånna, vissa värre än andra, sen kommer dom dagarna då du bara minns allt bra å kul. men jag tror absolut på det du skriver, om DU bevarar tankar, minnen osv av Tea, så är det klart hon "lever vidare" .. nånstans har jag läst eller sett att en människa aldrig dör sålänge folk minns dom. Jag tror på det. Men samtidigt kan man ju inte klandra sig själv resten av sitt liv om man inte tänker på den vareviga dag. Jag tror att din Tea redan visste att hon hade en underbar vän i dig, och att hon känner den känslan fortfarande även om du inte ser henne, eller kan hålla om henne. Jag hoppas det iallafall! För så skulle jag önska att det var om någon nära till mig dog. Jag är helt övertygad om att man en dag bara sådär får gåshud och ser typ .. en fågel(?) som sätter sig breve en på en parkbänk, å då kommer jag tänka "aha där är han, eller hon..." att i vilken skepnad man än ser sina nära och kära när dom inte finns längre, så kommer dom alltid vara med oss, så länge vi vill ha dom med! de känns skönt att tänka så :) jag vet inte riktigt om du menade om jag varit med om ngt liknande som du med att någon dött för mig, eller om du menade ätstörningarna? man kan väl iaf säga att jag lever en liten "kamp" mot vågen varje dag. det är jag mot den. eller min kropp mot mig själv. jag bryr mig inte ett dugg om jag går ner i vikt, det är inget jag liksom "vill" .. men jag vill ändå absolut inte gå upp i vikt. det är något knäppt som är fast i mitt huvud sen jag var liten. jag skämdes när vi vägde oss på dagis när jag va 5-6 år för jag tyckte jag var tjock, normalt? näe. men sen har jag aldrig haft ngt jätteproblem som varat. det var en sommar bara för ett par år sen då jag levde på flingor och spydde ändå upp det lilla jag åt. annars är jag frisk och sund :) men som sagt: jag vill verkligen inte gå upp i vikt för det. å jag är verkligen, verkligen inte underviktig. alldeles lagom å lite till :) KRAM KRAM
