itsablogglife

Fortsättning på inlägget innan, del 2.
Efter att vi hade skickat iväg rosor och ljus, såg du dem föressten älskling? Alla var till dig, hundratals rosor som glimmade i mörkret på det kalla vattet upplysta av ljusen.
Såg du det, ifrån vartdunuär. Om du var nära kanske du såg, eller är du långt borta?
Iallafall så kom våran mentor fram och sa att det hade varit vackert, och först höll jag inte med.
Det är inget vackert med att på sin bästaväns födelsedag, istället för att fira med tårta och presenter, behöva stå ute i kylan och sända iväg rosor med små lappar på, med små meddelande till henne, och hoppas att hon hörde och såg oss. Iställer för att sitta runt middagsbordet med tomtebloss och partyhattar, fick vi stå på det kalla gräset vid din sten som nu är du och försöka hurra så glatt det gick.
Det är inte vackert. Döden är fan inte vacker, inte det minsta.
Men sedan tänkte jag på alla som hade kommit, för att gratta dig på det enda möjliga sättet just nu.
Det är fint att de kom, du var värd den dagen, och alla andra dagar med för den delen.
Jag ska se till att ingen glömmer dig hjärtat.
Fyfan vad jag saknar dig. Det är bara här i bloggen som jag verkligen känner just hur mycket.
I skolan känner jag inte, jag liksom kliver ur mig själv och känner inget.
Men när jag är här, så har jag inget att dölja, och då känner jag mer.
Jag vet inte vart jag ska ta vägen längre.
Och jag är trött, trött på att skrika, trött på tårar.
Men tillslut orkar jag inte kämpa emot det längre.
Då kommer tårarna och tillslut skriker man ut sin sorg och ångest.
Tills man är helt utmattad. Då infinner sig sömnen och oroliga drömmar.
Tills Malin vaknar. Sen går hon till skolan, och glömmer för ett tag, sen kommer hon hit, till bloggen.
Den enda som orkar lyssna, där känner hon. och så går det runt.
Mina ord i bloggen är skrivna med mitt egna blod.
Alla orkar inte läsa, men det här är bara jag. Bara Malin.
itsablogglife

Nu har jag fått tid på mig att känna och tänka efter, så det är dax att sätta tankarna här så att jag på något sätt kan komma vidare. Tack K för kommentaren. Jag tror inte att du förstår hur mycket det värmde!

Igår var nog den jobbigaste dagen hittills.
Det slog mig att, för 57 dagar sen var jag tvungen att göra det svåraste man någonsin kan göra.
Jag begravde min bästavän.
Och igår fick jag fira hennes födelsedag utan henne. Och ha en minnesstund, det är så overkligt att tänka på.
Jag vill ringa dig och berätta saker, sånt som kanske inte är så viktigt, men sånt som du och jag pratade.
Jag saknar sånt som vi delade du och jag, det var inte bara ord och känslor.
Vi hade en sorts gemensam medvetenhet, det är svårt att förklara, för så har jag aldrig kännt med någon annan.
Vi förstod varandra helt enkelt. Men nog om det...
Igår samlades vi utanför samma kyrka som du begravdes i vid klockan ett.
Stod där i kanske en halvtimme, jag var tidig, och jag frös, fast just då så gjorde det inget, för inget gör ondare än det här.
Iallafall då blev vi insläppta vid halv 2 av dina föräldrar och prästen, de hade hållt en plats längst fram åt mig.
När de slog upp dörrarna och man såg bilderna på den stora skärmen och hörde tonerna från pianot så skrek Mikaela(din moster) till direkt och började gråta, det störde mig lite, inte för att hon var ledsen direkt, utan för att jag hade stått och pratat med henne innan, och då verkade hon så stark och stabil, jag antar att jag ville ha en stark person med mig in i kyrkan, så att jag slapp känna att jag behövde vara det. Men det är nog för tidigt att begära, vi är nog alla fortfarande trasiga, och jag med.

Du ska bara veta hur mycket folk som kom, kyrkans platser räckte inte till, hundratals kom.
Och jag blev obeskrivligt rörd.
Tänk att så många brydde sig att komma dit. Folk hade tagit ledigt från jobbet och allt.
Första tåren rann när prästen frågade mig om någon saknades, han menade förståss någon av mina eller Teas vänner som skulle vara där innan vi började, och då sa jag bara att "Aaa Tea saknas". Och så började jag gråta.
Innan cermonin ens hade börjat...
Jag som alltid hade haft svårt att gråta innan allt det här hände.
Nu kommer de mycket lättare.
Minnesstunden började, det var inget gudssnack den här gången heller.
Vi pratade minnen, visade bilder och spelade låtar.

Det var ännu värre än själva begravningen tror jag, jag var i så himla djup djup chock under begravningen, nu är jag mer medveten, och då kändes det som om det var mer att ta in liksom.
Han läste upp brev som andra hade skrivit till Tea,
speciellt hennes pappas brev berörde.
Tilloch med prästen fick tårar i ögonen,
Han hade skrivit om sin egen saknad, för alla känner och upplever ju olika.
Och om när Tea hade fötts, om hur rädd han hade varit för att inte vara en bra pappa åt henne, och att han skulle berätta om henne för sin nya lillasyster,
och det slutade med att han skrev att han aldrig skulle glömma henne, och att hon skulle veta att han skulle göra allt för att familjen, och tillsist att han alltid hade varit stolt över henne, för att hon var sig själv.
Alla bilder de visade går runt runt i mitt huvud ännu,
bilder på oss när vi springer i vattenspridaren, när vi bakar pepparkakor, oss på rixfm festivalen, och massa mer.
Såna bilder man blev glad av att se förut och som man nu blir ledsen av att se på, inte för att jag ångrar något, utan för att jag saknar bara. Så enkelt är det.
Det var en lång minnestund, det tog ända till klockan 6, och vid det laget var jag helt slut.
Då trodde jag nästan att jag skulle kollapsa, det gjorde jag inte, fast mitt under cermonin sprang jag ut ur kyrkan och bakom en stor tall spydde jag.
Jag var så känslomässigt utmattad att jag inte klarade mer.
Efter det så gick jag in igen och avslutade det svåraste jag någonsin har gjort.
Vi gick gemensamt ner till vattnet någon km utanför kyrkan,
där skickade alla iväg en varsin ros och ljus, det var en obeskrivlig syn, hundratals rosor och ljus glimmade i det mörka vattnet. Allt för dig honey.
Sedan fick vi bege oss hem, med ett om möjligt större hål i hjärtat.
Fast ändå ett viss lugn i mitt fall.
Du blir inte glömd. Det vet jag.
Jag älskar dig Tea, du var mitt allt när du levde, och det är du fortfarande.
Sov sött älskling, vart du än är, we will meet again.
itsablogglife

Kort sammanfattning av igår kväll.
Försökte sova, men kunde inte, efter 2 ipren sov jag som ett litet barn befriad från mardrömmarna.
Sedan vaknade jag med ett ryck vid nio.

Jag gjorde mig iordning till minnesstunden med en rejäl ångest.
Gräddvit skjorta, marinblåa shorts och grovstickade svarta strumpbyxor. Håret i halvtofs. Vänskaps halsbandet med lång silver kedja.
Fullständig update om minnestunden kommer imorgon istället.
Det är för mycket att ta in.
Just nu sitter jag och kramar om Tisse, din nalle hund.
Den luktar fortfarande som du, jag vet inte vad jag ska ta mig till när den lukten försvinner.
Men jag har din parfym iallafall. Den påminner mig alltid om dig, precis som hårsprayen som du hade.
Jag önskar att du fortfarande var här, så att jag kunde lukta på ditt hår och hålla din hand.
Det finns inte ord för hur mycket jag saknar dig hun.
Jag saknar hur du pratade.
Jag hatar att du inte är här, och jag hatar att du har lämnat mig här ensam i livet.
Rest in peace bästavän.
Alltid du, döden försökte skilja oss åt, men den har inte lyckats.
Aldrig ska jag glömma, alltid du och jag. Jag kommer aldrig att ha en sån bra vän som du.
Malin och Terése föralltid.<33
itsablogglife

Tänk alla gånger jag inte var med dig, för att vi skulle bort, för att jag var trött, eller upptagen.
Alla gånger jag missade att få vara med dig. Men jag visste ju inte att det snart inte skulle finnas några dagar med dig. Hur skulle jag kunna veta det?
Jag ångrar alla gånger jag på ett eller annat sätt valde att inte vara med dig. Om jag fick göra om något så skulle jag vara med dig natt och dag, alltid.
Det enda jag vill, är att få vara där du är.
Min enda önskan. Den enda önskan i världen som inte kan uppfyllas. Vi kommer aldrig att träffas mer. Jag känner det på mig. När det är ljust och mitt på dagen när andra frågar så kan man dra till med att " Vi träffas sen, i himlen för det tror jag på!"
Men kom igen. När jag sitter här i min ensamhet, i mörkret. Det är tyst och kallt, och jag vet. Att vi träffas aldrig mer.
Aldrig mer. Usch, hur mycket kan man gråta egentligen. Jag vill ha dig, jag behöver dig. Jag saknar dig så fruktansvärt mycket, vet du det? Allt jag vill ha är dig, dig dig!
Allt som var bara du.
Din mamma ringde idag, hon frågade om jag ville ha din nalle, eller din ena. Du hade två, de vill behålla en men den andra, kaninen ville de att jag skulle ha, ska dra och hämta den, tar väl en halvtimme, eller något.
Skriver sen

Men gud, vad har jag gjort. Vad har jag gjort vad har jag gjort vad har jag gjort vad har jag gjort.

Älskar dig.

Om du bara visste, hur mycket jag saknar dig. Ditt leende, din röst, hela du som gjorde mig lycklig.
Jag saknar allt vi hade. Alla minnen, de saknar jag också, för jag vet att de inte längre spelar någon roll för någon annan än mig, förut var vi två om allt. Jag saknar att alltid ha någon vid min sida, att veta att någon alltid kommer att finnas där för mig, oavsett vad som händer. Du var den personen. Och jag saknar dig.
Men, (Jag vet att det här låter hemskt) men, lika mycket som jag saknar dig, så saknar jag mig själv. Den jag brukade vara innan du dog. Jag brukade vara bättre, snällare, jag brukade må bättre. Nu känner jag inte igen mig själv, jag är bitter och arg hela tiden, arg för att du lämnade mig, arg för att du inte är här.
Jag känner inte ingen den här personen jag har blivit. Och det skrämmer mig.

Varje år träffades vi dagen efter jul. Du firade alltid hemma med nära och kära, och jag åkte iväg till släkten.
Men dagen efter så träffades vi alltid. Vi gick hem till dig först, tittade på dina julklappar, åt din mammas berömda köttbullar som vi båda älskar, älskade? älskar?
Sen gav vi alltid varandras julklappar. Sist fick jag ett guldarmband med två berlocker. Ett M och ett T.
Sen begav vi oss hem till mig och kollade in mina grejer. Efter det så brukade vi käka igen, eller iallafall en obeligatorisk kopp choklad, fast inte oboy, utan riktig med kakao värmd på spisen.
Som oftast efterföljdes av ett snöbollskrig, fast inte förra året för då var det inte ens snö. Det var ändå speciellt.
Du var ju speciell.
Imorgon är det tre månader kvar till jul. Och den här julen så kommer du inte att vara här.
Våran mysiga tradition som var bara våran kommer att försvinna. Jag vet inte vad jag ska göra med allt tomrum som du efterlämnar. Det är ju så mycket.
Vi pluggade alltid till soproven tillsammans. Varendaett. Och när jag pluggade till franskan så satt du bredvid och pluggade på spanska. Det enda valet vi gjort annorlunda på var språkvalet.
Alla lästimmar i skolan när vi satt längst bak och snackade istället för att läsa. Numer läser jag på lästimmarna.
Vi brukade ha shoppingdagar, när vi bytte ut våra garderober, of cours så handlade vi tillsammans. Vad annars?
När jag går in i affärer så fingrar jag bara på klädstängerna. Jag ser fortfarande dig framför mig med ett ton kläder, styrandes stegen mot handikappsprovrummet, för vi behövde ju plats.
På engelska glosförhören brukade vi hjälpa varandra om vi glömde något ord.
Vi gjorde allt tillsammans. Vi levde tillsammans.
Och det känns som att; utan dig så är jag ingenting alls.
Jag är bara tom. De som vet, säger att det första året är värst.

Jag har levt 24 dagar utan dig.

24 av 365.

365
-24= 341.

341 dagar kvar.
Kommer jag att må bättre då.
Kommer saknaden försvinna, och endast minnena stanna kvar. Kommer jag att vara lycklig igen då.
341 dagar. 341 dagars helvete kvar, sedan kommer friden i själen; Att jag inte kunde ändrat något, att det bara hände, att saker händer, att du är på ett bättre ställe.
"Det första året är värst" Jag vet att efter 341 dagar kommer det inte att kännas bättre, men kanske, kanske så har jag lärt mig att leva med det, kanske har jag tillochmed accepterat?
Jag lovar att försöka i 341 dagar till. Men är det samma som nu, så orkar jag inte mer.
Den 30 augusti kommer alltid att sitta i mitt hjärta, som en inåtvuxen tagg. Bara jag aldrig glömmer.
Jag älskar dig T, våra minnen och allt.
Om 93 dagar, ska jag sitta själv på juldagen, utan min Tea. Det känns förjävligt.
itsablogglife

Det måste vara så, annars finns det ingen anledning till att leva. Jag lever för dig, tills vi får träffas igen. Någonstans. För träffas igen det ska vi, det här är inte slutet, du finns i tankarna och i minnet. Föralltid.

När jag och Tea gick i tvåan så fick jag ett vänskaps halsband av henne i silver. Eller, jag fick ju den ena delen. Jag fick friends, och hon fick Best, för det var hon ju.
Stolta sprang vi omkring med dem hela tvåan. Sen började vi 3an. The 3:an. Då var man för stor för att ha vänskapshalsband. Det var inte coolt längre att ha sånt på sig. Men det var ju fortfarande vi.
Efter 5an skulle vi börja i en ny skola, jag sökte in till K, och jag kom in. Så Tea började i den vanliga skolan, och jag gick på K, i kanske 2 månader högst, jag saknade Tea och hon bönade mig att börja i hennes klass igen. Så jag bytte tillbaka till min gamla klass, och jag trivdes grymt mycket bättre där. Jag var med Tea, precis som det skulle vara.
I sexan var det en massa tjafs i klassen och jag och Tea blev bara mer och mer sammansvetsade, även om vi aldrig var delaktiga i bråken.
Tea var en otroligt charmig person, något som jag alltid har avundats henne för. Hon hade lätt för att få kontakt med människor, och nästan alla tyckte om henne. Hon kunde konsten att lyssna, och hon fick folk att känna sig viktiga när hon var där. Hon var omtänksam men hon hade inga problem med att säga ifrån. Hon stod för det hon tyckte, även om alla sa emot henne. Jag beundrar henne för det.
Fel, så här är det; Jag beundrade henne för det.
Hon hade även brister, precis som du och jag.
Jag kunde bli galen på henne när hon jämt glömde tider och saker. Jag tror inte att man kan räkna alla gånger vi gick omkring i skolan och letade efter hennes nycklar. Hon var ofta sen och hon var lättirriterad som fan. Ändå var hon alltid lugn och ibland var det skit irriterande att hon inte reagerade på vissa grejer. Om hon blev arg, alltså riktigt arg så kunde hon och jag stå och gapa på varandra. Men vi skiljdes aldrig åt som ovänner. Vi hade lovat varandra att aldrig göra det.
Sånt som brukade driva mig till vansinne förut när hon fortfarande fanns till, gör bara så att jag saknar henne ännu mer nu när jag tänker på det.
Det är nog inte så konstigt. Jag saknar alla hennes brister, hennes tråkiga skämt. Att åka pulka mitt i sommaren och att äta polkagrisar, för det var också vår grej. Jag saknar hennes charm och sättet hon slängde med håret, jag saknar idominsalva, hennes vita mössa med pälsbollen. Jag saknar hennes röst, när hon sjöng och skrattade.
Jag saknar Don't matter med Akon. Skridskoåkning, och kastanjer mot kinden. Jag saknar hela Tea, allt som vi gjorde förut, allt som hände när vi var tillsammans, allt som skulle hända, kan man sakna det? Jag saknar hela Tea, allt som var bara hon.
Ingen är henne lik, och även om det känns bra, att veta att Tea aldrig kan bli ersatt, så känns det oväntat tungt också. För då är det självklart att jag aldrig mer får träffa henne, och inte heller någon som henne.
Allt som förut var självklart är nu oklart.
Idag så ringde jag till din telefonsvarare.
Det kändes bra att höra din röst. Tryggt. Jag är faktiskt glad att jag har sparat alla de dära gamla filmerna på oss på mobilen, över 20 stycken faktiskt. För jag vet att jag en gång kommer att vilja se på dem.
Fel igen; Någon gång kommer jag att orka se på dem igen.
Det vet jag. Ditt skratt finns där, bara ett knapptryck bort. Och när jag känner att jag klarar av det ska jag lyssna, och minnas, och jag ska vara glad. Tacka för att jag fick ha dig ett tag iallafall, den dagen kommer, någon dag.
Det är sant jag lovar.

Jag ska alltid ha den ena delen av hjärtat på mig. Varje dag. Och den andra delen har du, föralltid.
Itsablogglife

Vissa människor alltså, jävla skitstövlar.
Idag satt jag på bussen, och så kommer Ylva fram, en tjej som bara HATADE Tea när hon levde.
Hon var väl avundsjuk, för Tea var bäst och sötast, och hon hade Erik, Ylva är nog kär i honom, men han gillar inte ens henne, get over it liksom.
Iaf så kommer hon på bussen och sätter sig bredvid mig, ler sådär jättefalskt. Och frågar "Hur är det?"
Ja vadfan tror hon, jag mumlar bara och då så tar hon typ min hand och säger att hon saknar precis lika mycket som jag, och att vi skulle ta oss igenom det här tillsammans. Sen så skulle jag av.
Vilken JÄVLA MÄNNISKA! Det är människan som skrev ett hatbrev till Tea på PA när alla fick reda på att hon och E var på G. Det var hon som skrev SLAMPA på hela Teas skåp med blyerts, och det var hon som kastade en blöt pappersbit på T när hon skulle redovisa en grej på svenskan.
Jag bara hatar henne. Vadå att vi ska ta oss igenom detta tillsammans. Det finns inget VI. Och T hatade verkligen henne. Och jag med. För allt hon gjort.
Usch jag är så jävla arg just nu så jag kan knappt skriva.
Ylva jag hoppas att du läser det här, fast jag vet att du inte kommer det, det är inte okej att komma och försöka få¨mig att berätta om Tea, jag vill inte vara vän med dig. Du är en dålig männska, okänslig och osympatisk!