Om jag fick en chans till...
Om jag hade en till chans.
Om jag hade en till chans så skulle jag vilja se mer av dig, jag skulle hålla om dig en extra sekund.
Jag skulle ta vara på varje stund vi hade tillsammans.
Jag skulle berätta för dig hur mycket du betyder för mig en gång till.
Jag skulle svälja stoltheten och låta dig trösta mig fler gånger.
Jag skulle skicka ett extra sms, jag skulle ringa oftare när jag kände mig ensam.
Jag skulle vilja få chansen att finnas där för dig ännu en gång.
Jag skulle stanna upp en sekund och minnas dina ögon, hur du luktade och hur det kändes att ha bästaväns armar lindade omkring mig.
Hur du skrattade.
Jag skulle stanna upp och se dig för den du var, en. sista. gång.
Jag skulle vilja ha chansen att berätta allt jag aldrig hann berätta. Jag skulle vilja ha chansen att dela allt med dig igen, som det brukade vara.
Jag skulle sakna dig lite extra varje gång vi var ifrån varandra så att återföreningen kunde bli dubbelt så ljuv.
För Sanningen är att vi fick för lite tid, du och jag. Mycket fanns kvar att säga och dela mellan oss.
Jag skulle inte byta det vi gjort, inte för något i världen, utom möjligen för att få dig tillbaka.
Men jag vet också att jag inte har några fler chanser.
Bästavän, jag saknar dig på ett sätt jag inte gjort förut. Tårarna har fallit titt som tätt idag.
Jag känner mig så otroligt trasig. Så sjukt ensam.
Och jag vet att det har gått många dagar, jag vet att många tycker att jag borde komma över det.
Men det kan ju NI försöka med, vissa i min omgivning kan bara dra åt helvete.
Tack för kommentarerna älsklingar, det är inte riktat till er!
itsablogglife
Om jag hade en till chans så skulle jag vilja se mer av dig, jag skulle hålla om dig en extra sekund.
Jag skulle ta vara på varje stund vi hade tillsammans.
Jag skulle berätta för dig hur mycket du betyder för mig en gång till.
Jag skulle svälja stoltheten och låta dig trösta mig fler gånger.
Jag skulle skicka ett extra sms, jag skulle ringa oftare när jag kände mig ensam.
Jag skulle vilja få chansen att finnas där för dig ännu en gång.
Jag skulle stanna upp en sekund och minnas dina ögon, hur du luktade och hur det kändes att ha bästaväns armar lindade omkring mig.
Hur du skrattade.
Jag skulle stanna upp och se dig för den du var, en. sista. gång.
Jag skulle vilja ha chansen att berätta allt jag aldrig hann berätta. Jag skulle vilja ha chansen att dela allt med dig igen, som det brukade vara.
Jag skulle sakna dig lite extra varje gång vi var ifrån varandra så att återföreningen kunde bli dubbelt så ljuv.
För Sanningen är att vi fick för lite tid, du och jag. Mycket fanns kvar att säga och dela mellan oss.
Jag skulle inte byta det vi gjort, inte för något i världen, utom möjligen för att få dig tillbaka.
Men jag vet också att jag inte har några fler chanser.
Bästavän, jag saknar dig på ett sätt jag inte gjort förut. Tårarna har fallit titt som tätt idag.
Jag känner mig så otroligt trasig. Så sjukt ensam.
Och jag vet att det har gått många dagar, jag vet att många tycker att jag borde komma över det.
Men det kan ju NI försöka med, vissa i min omgivning kan bara dra åt helvete.
Tack för kommentarerna älsklingar, det är inte riktat till er!
itsablogglife
You most be lost
You most be lost.
Du vet den där dagen. Den första, den absolut värsta.
Han är förändrad. Är det bara jag som fattar?
Är det bara du som ser, är det inte uppenbart.
Allt är förändrat och hela ditt väsen säger nej.
Du vägrar ta samma buss, du står inte ut längre. Så du tar en senare, en med omväg.
Kan inte stiga av vid den vanliga stationen, tar den efter, lite längre att gå, mycket mindre minnen.
Att komma hem, sjunka ner mot golvet. Och bara sitta där ett tag. Stänga av leendet som lurar alla. Ser ni inte att allt är falskt? Är det bara jag som fattar?
Det blir bråk, bara mer och mer, inget fugerar.
Försöker att se positivt men du dras ner. Tillslut säger du ifrån. Det tar stopp, någon gång måste det ta slut.
Springer upp på rummet, musik på högsta volym.
Sedan kommer tårarna, du vet de som du lovade att de aldrig skulle komma. De som du lovade att aldrig gråta, och framförallt:
De som han lovade att du aldrig skulle behöva gråta över honom.
De som aldrig syns, är det bara jag som fattar!
Allt tär, ingen förstår dig. Du orkar inte gå till skolan, vill inte se. Se de där ögonen som brukade se rakt igenom dig. Och du skämms. Vad gjorde du för fel. Vad är det för fel på dig.
Och varför är det ingen som ser att du snart brister?
Ögonen som ändå letar efter dig ibland. Men vem tittar tillbaka, det är inte samma. Det är någon annan.
Du förstår inte. Vad kan du ha gjort som var så fel. Ifrågasätter allt.
Du var inte fin nog. Inte smart, inte fin, inte fin.
Slutar äta, inte hungrig. Det gör ont. Andra kan fråga, men ingen bryr sig egentligen.
Och även om de gjorde det, så är det inte den som du vill ska bry sig.
Men han ser inte, du ger upp.
Bubblan spricker.
Allt blir svart, bara smärta.
Och du vill berätta, du vill få ut det, skrika ut det, whatever, bara det kommer ut!
Men du vågar inte. Du skäms, varför dög du inte åt honom?
Skäms så in i helvete.
För allt han gjort mot dig, allt som du tog för att få allt bra igen.
Allt som inte räckte. Så du gömmer dig, vill glömma, men kan inte.
Tårarna kommer ikapp, they always do.
Ingen vet varför det händer dig, det är hemskt jag vet. Jag fattar.
Du förtjänade det inte, det är inte ditt fel.
Det kommer att ljusna, du vet om det, alla har sagt det.
Du vill bara skrika åt dem att hålla käften, för det GÖR ont. Och det går inte över bara sådär.
Du önskar att vissa slutade bry sig...
Men det är bättre nu, du ser det kanske inte än, men det blir ljusare.
You most be lost.
Jag glömmer aldrig, inte du heller, jag vet. Jag fattar.
Men jag lovar du kommer aldrig att må så här dåligt igen.
itsablogglife
Du vet den där dagen. Den första, den absolut värsta.
Han är förändrad. Är det bara jag som fattar?
Är det bara du som ser, är det inte uppenbart.
Allt är förändrat och hela ditt väsen säger nej.
Du vägrar ta samma buss, du står inte ut längre. Så du tar en senare, en med omväg.
Kan inte stiga av vid den vanliga stationen, tar den efter, lite längre att gå, mycket mindre minnen.
Att komma hem, sjunka ner mot golvet. Och bara sitta där ett tag. Stänga av leendet som lurar alla. Ser ni inte att allt är falskt? Är det bara jag som fattar?
Det blir bråk, bara mer och mer, inget fugerar.
Försöker att se positivt men du dras ner. Tillslut säger du ifrån. Det tar stopp, någon gång måste det ta slut.
Springer upp på rummet, musik på högsta volym.
Sedan kommer tårarna, du vet de som du lovade att de aldrig skulle komma. De som du lovade att aldrig gråta, och framförallt:
De som han lovade att du aldrig skulle behöva gråta över honom.
De som aldrig syns, är det bara jag som fattar!
Allt tär, ingen förstår dig. Du orkar inte gå till skolan, vill inte se. Se de där ögonen som brukade se rakt igenom dig. Och du skämms. Vad gjorde du för fel. Vad är det för fel på dig.
Och varför är det ingen som ser att du snart brister?
Ögonen som ändå letar efter dig ibland. Men vem tittar tillbaka, det är inte samma. Det är någon annan.
Du förstår inte. Vad kan du ha gjort som var så fel. Ifrågasätter allt.
Du var inte fin nog. Inte smart, inte fin, inte fin.
Slutar äta, inte hungrig. Det gör ont. Andra kan fråga, men ingen bryr sig egentligen.
Och även om de gjorde det, så är det inte den som du vill ska bry sig.
Men han ser inte, du ger upp.
Bubblan spricker.
Allt blir svart, bara smärta.
Och du vill berätta, du vill få ut det, skrika ut det, whatever, bara det kommer ut!
Men du vågar inte. Du skäms, varför dög du inte åt honom?
Skäms så in i helvete.
För allt han gjort mot dig, allt som du tog för att få allt bra igen.
Allt som inte räckte. Så du gömmer dig, vill glömma, men kan inte.
Tårarna kommer ikapp, they always do.
Ingen vet varför det händer dig, det är hemskt jag vet. Jag fattar.
Du förtjänade det inte, det är inte ditt fel.
Det kommer att ljusna, du vet om det, alla har sagt det.
Du vill bara skrika åt dem att hålla käften, för det GÖR ont. Och det går inte över bara sådär.
Du önskar att vissa slutade bry sig...
Men det är bättre nu, du ser det kanske inte än, men det blir ljusare.
You most be lost.
Jag glömmer aldrig, inte du heller, jag vet. Jag fattar.
Men jag lovar du kommer aldrig att må så här dåligt igen.
itsablogglife
